När resruset så småningom har lagt sig är det på sin plats med ett försök till att återge vårens stora äventyr: Lyrans Belgienturné tillsammans med fästmännen i Trondhjems Studentersangforening. Det första mötet på Bryssels Grand Place blev ett glatt återseende för de relativt få som kände varandra från förut. Men dessutom blev det för samtliga lyror, i synnerhet de som inte förr upplevt den märkliga gruppenergin som uppstår mellan Lyran och TSS, nog det mest intensiva cocktailpartyt någonsin. Och precis som Ellen tidigare beskrev river det givna sammanhanget alla eventuella blyghetsmurar som kunde tänkas finnas.
TSS var musikaliskt sett i strålande form (kanske även socialt och fysiskt sett?), men också Lyran fick uppleva två konserter som både utmanade var och en av oss och gav den själsliga belöning som gör att körsångare lever länge, som det sägs. Lever länge gör vi också på alla de gemensamma sångutbrotten, de urspårade jamstunderna, de många bussresorna från bryggeri till Brygge och från ölfestival till galamiddag, eller det öldränkta samkvämet med Lemmensinstituutets ivriga musikstuderande.
Av publikens reaktion att döma var konserterna i Église des Minimes i Bryssel och i konservatoriet Lemmensinstituut i Leuven en succé, men givetvis slungades det också analyser, synpunkter och beröm fram och tillbaka mellan sångarna i de båda körerna. Det här utbytet är heller inte att förglömma. Många sånger ur den ena körens stamrepertoar har plötsligt dykt upp i den andras. Jag ser fram emot att under kommande jubileer och i nya krönikor och stammisböcker läsa om frukten av den stora kärlek som råder mellan de båda körerna. Men tills dess lär vi nog få leva länge med känslor som vemod, längtan, iver och uppriktig sorg över att resor faktiskt måste ta slut. Minst så länge tills Lyran och TSS möts igen!
Foto: Geir Kihle Hanssen
Foto: Geir Kihle Hanssen
