Körliv i huvudstaden

Okategoriserade

Ett besök hos Lyrans grundare

25 Feb , 2014, 22.56 Lina

 

Med anteckningsblocket (eller iPadden) i högsta hugg gick en sittande och två före detta ordförande på besök till Lyrans grundare och första dirigent Eja Tollet. Målet var att få höra ”allt” om hur det hela började, men också att umgås och skvallra. Få körer har väl så aktiv kontakt med sin grundare – och en så aktiv grundare – som Lyran.

Frågorna var förstås många och på förhand uttänkta, men väl vid Ejas bord väcktes hela tiden hundra frågor till. Hurdana var övningarna i musiksalen på 50-talets övningar? Eja sjöng stämmorna och kören sjöng efter. Hur valdes repertoaren? Eja inspirerades av sina sångerfarenheter från skoltiden. Vad studerade 40-talets lyror på uni? Allt från matematik till fysioterapi. Hur många konserter höll man per år? En! Var togs efterölen, eller som vi lärde oss, kumminbullen och teet under denna tid? På gamla Primula, i dag Bakers mittemot Gamla studenthuset.

Ejas gömmor med urklipp, programblad, foton och recensioner (som det kommer att synas mer av här på bloggen) vittnar om hennes flera årtionden i körlederna och aktiva deltagande i samtliga jubiléer och konserter. Men bland de finaste skatterna finns nog de många gamla recensionerna och bilderna av Lyrans allra första uppträdanden. Lyrans första konsert gick av stapeln den 9 maj 1948 i Privata Svenska Flickskolans sal. I recensionen 12.5 rapporterar Henrik Christiernin, som senare blev Lyrans dirigent, att konserten var fullsatt och avslutades med  ”applåder, blommor och bisseringar i mängd!”. Detta trots att lyrorna genom ett hål i skolfestsalens draperier spänt kikat för att se om det fanns någon publik på plats. Christiernin berättar beundrande att ”samsången var god, renheten fullt tillfredsställande och framför allt var sångarglädjen inte att taga miste på”.

Recensenten B.K. konstaterar  i Studentbladet bl.a. att ”de unga damerna beredde publiken njutning för såväl örat som ögat”.  En annan recensent år 1950 inleder:  ”Flickkören Lyran. Eller förlåt, Akademiska damkören. Där finns naturligtvis en mängd fruar bland dessa smärta studentskor, men de är skickligt kamuflerade”. Båda recensionerna ger ändå mångsidig och både mycket positiv och uppbyggande musikalisk kritik som vittnar om att Lyran bland kulturkritikerna tas på största allvar i en tid då damkörsrepertoaren var begränsad och damkörer över lag inte fanns i varje by. Recensenternas mottagande är varmt, och lyckönskningarna och elogerna haglar i recensionerna allt genom 1950-talet. Då vi frågar hur det kändes att uppträda i en nygrundad damkör säger Eja med glimten i ögat: ”Vi hade ju så himlans lite självkritik!”

Så här avslutar B.K sin recension: ”Vi önskar kören och dess dirigent framgång i deras strävan att samla sjungande studentskor och prestera verkligt god sång”. Och framgång har det blivit.

 

Läs också

2 kommentarer

  1. Mona skriver:

    Tack! En sån kulturgärning att dagens lyror förstått att ta Ejas minnen och dokumentation till vara. Jag blev faktiskt lite gråtmild!
    Ordförande 1971 och värdinna nån gång.

  2. Monica Björkman skriver:

    Lite tårar i ögonen fick även jag. Vilken skatt att kunna ta del av Ejas minnen. Hardanger var med på första programmet redan, tappa den aldrig.
    F.d.vicedirigent 1968-71(tror jag)

Kommenteringen är stängd.