Helleke heter jag, är andra alt och har sjungit med i Lyran sen 2007. Jag är ny lyrbloggare och tänkte här i mitt första inlägg reflektera lite om vad körsång betyder för mig och berätta lite om mina tankar kring vår kommande konsert med nordisk musik.
Ibland känner jag mig nästan lite bortskämd eller kanske snarast väldigt väldigt privilegierad, över att få sjunga med i Lyran.
Tänk vilken lycka att få vara med och skapa högklassig musik med ett sådant fantastiskt gäng. Visst känns det ju inte alltid så väldigt lockande att dra sig till torsdagsövningarna då det är grått ute och filande på stämmor och svåra rytmer står på agendan. Men allt som oftast belönas man med en rejäl dos positive energi och en massa vackra harmonier att gå hem med. Det är något jag inte vet om så många upplever på torsdagskvällar. Jag vill skriva detta, inte bara för att dela med mig av mina upplevelser utan också påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att vara med i Lyran. Ibland förstår man ju inte själv att uppskatta allt det fina man har. Åtminstone inte i de stunder då man svär över en svår rytm och det känns som om inga av ackorden klingar rätt eller rent. Men det är bara små stunder som man jobbar sig igenom för att nå ett mål.
Vår nästa konsert kommer ju att bestå av nordisk musik. I den här repertoaren finns ett exempel på ett stycke som är utmanande, har krävt sin beskärda del av arbete och koncentration, men som verkligen blivit ett av mina favoriter, inte minst med tanke på den vackra texten. Stycket i fråga är en dikt av Kathleene Raine som tonsatts av Knut Nystedt.
Shells
Reaching down arm-deep into bright water
I gathered on white sand under waves
Shells, drifted up on beaches where I alone
Inhabit a finite world of years and days.
I reached my arm down a myriad years
To gather treasure from the yester-milliennial sea-floor,
Held in my fingers forms shaped on the day of creation.
Building their beauty in three dimensions
Over which the world recedes away from us,
And in the fourth, that takes away ourselves
From moment to moment and from year to year
From first to last they remain in their continuous present.
The helix revolves like a timeless thought,
Instantaneous from apex to rim
Like a dance whose figure is limpet or murex,
cowrie or golden winkle.
They sleep on the ocean floor like humming-tops
Whose music is the mother-of-pearl octave of the rainbow,
Harmonious shells that whisper forever in our ears,
The world that you inhabit has not yet been created.
Körens egna Sandra Forsell har gjort en fin översättning av dikten:
Snäckor
Jag sträckte min arm djupt in i det klara vattnet
och samlade på vit sand under vågor
snäckor, uppdrivna på stränder där jag och bara jag
befolkar en ändlig värld av år och dagar.
Jag sträckte ner min arm i en myriad år
för att samla skatter från det flydda millenniets havsbotten,
höll i mina fingrar former som gjutits på skapelsedagen.
Deras skönhet skapas i tre dimensioner
över vilka världen sjunker undan oss,
och i den fjärde, som för bort oss själva,
från stund till stund och från år till år,
från det första till det sista förblir de i sitt ständiga presens.
Spiralsnäckan vrider sig som en oändlig tanke,
ögonblickligt, från topp till rand
som en dans i former av skålsnäckor eller purpursnäckor, kaurisnäckor eller gyllene strandsnäckor.
De sover på oceanens botten som snurror
vars musik är regnbågens pärlemorsoktav,
harmoniska snäckor som för evigt viskar i våra öron.
Den värld ni lever i har inte ännu kommit till.
I denna tonsättning är jag begeistrad över hur väl en text och en komposition kan komplettera varandra. Hur Nystedts tonsättning får orden att vakna till liv. Jag både ser snäckorna, känner orden, saltsmaken och havets kalla vågor då vi sjunger. Samtidigt tycker jag att själv diktens lite melankoliska mystik kommer väl fram i den lite smått surrealistiska tonsättningen.
När stycket nu efter mången övning börjat sitta i kören känns det väldigt bra att få framföra det. Nu hoppas jag bara att vi lyckas förmedla känslan åt publiken, så att de som kommit för att lyssna får ta del av de vi skapar tillsammans då vi sjunger.
Så inkommande lördag, den 2 november, är det bara att ta sig till Tyska kyrkan i Helsingfors om man vill höra på Shells och annan fin nordisk körmusik.
Bildens krabat har enegtligen inget med musiken att göra, men med tanke på inläggets tema ville jag också komma ihåg att det ju funnits liv i alla snäckor.
Bilden är tagen av Hanna Laine.
